Prompt

På Folkpartiets landsmöte i Växjö träffade jag igår för första gången Marit Paulsen. Hon kallade mig högerspöke. Det hade hennes dotter lärt henne, sade hon.

Men dagens ledartext i SvD handlar främst om de tekniska landvinningarnas betydelse för valet.

Man ser dem knappt vid en snabb blick mot podiet. Men efter ett tag begriper man att Jan Björklund och Folkpartiet blev först med att hämta hem en av de stora landvinningarna från Barack Obamas presidentvalskampanj.

På vardera sida om Björklund står två tunna, genomskinliga teleprompters där det skrivna manuskriptet rullar. Björklund har använt sådana ett par gånger på senare tid. Från och med nu ska det vara slut med partiledare som bläddrar i pappershögar eller famlar efter ord. Hädanefter ska det se ut som om talet kommer direkt ur hjärtat, och adresseras till än den ena och än den andra publikhalvan.

Jan Björklund är en självsäker estradör. Men när han efter en inledning som redan den spänner från Afghanistan till liberalismens idéinnehåll säger att han ska peka ut ”tio förändringar som är nödvändiga om vi vill ha ett växande Sverige”, då skakar några på pressläktaren på huvudet. Tio ämnen. Knappast heller i punktform.

Men inför det egna partiets kongress i Växjös konserthall har han allt stöd som kan begäras. Plus prompters. Tro mig, Björklund är ingen Obama, men under talets gång river han ner applåder efter snart sagt varje avslutat stycke.

Och innan någon nu rasar mot Paulsen. Dottern heter Stina Morian och är god vän, tillika liberal ledarskribent. Och antagligen ett ännu värre högerspöke än undertecknad.

Redan de gamla grekerna

Om man bara ska läsa en text idag, och inte läser min SvD-ledare Google Books är det nya biblioteket i Alexandria, så är man dum i huvudet.

Kallimachos ringde förstås aldrig till Sverige. Telenätet var ganska bristfälligt för två tusen år sedan. Och vår nordliga del av världen hade då också en tämligen begränsad litterär och vetenskaplig produktion. Men om han hade ringt hade han sagt ungefär så här.

– Tjenare! Jag är föreståndare för världens största bibliotek, i Alexandria. Vi har sedan några år i uppdrag att samla in alla jordens skrifter, så att vetenskapsmän och författare ska kunna samlas här och lägga grund för den västerländska civilisationen. Som bieffekt räknar vi med att uppfinna den vetenskapliga metoden, källkritiken och litteraturvetenskapen samt skapa en vinstbringande handelsplats för förläggare och skribenter. Många tusen papyrusrullar blir det. Mitt särskilda projekt är därför att skapa världens första bibliotekskatalog. Den heter Pinakes och blir på 120 volymer, och med hjälp av den kan man söka efter skrifter uppdelat efter ämne, språk eller författare. Nu är det så att vi har katalogiserat en massa bidrag från Aristoteles, och vi har Aischylos, Euripides, Sofokles och de andra grabbarna, men nu undrar vi om ni uppe i Thule har några skrifter.

Han ringde förstås aldrig, men om han hade gjort det, så hade Runristarförbundets avtalsjurist kanske svarat.

– Få se nu… Världens största bibliotek, vetenskaplig guldålder, grundlägga den västerländska civilisationen, sälja papyrus, sökbart index. Nej du, jag tror inte det. Det skulle strida mot vår uppfattning om upphovsrätten. Och det där Pinakes vet man aldrig vad ni kommer att använda till. Vi väljer nog att stå utanför i så fall. Och om ni redan har lagt in några runstenar i databasen så kräver vi att ni genast kånkar ut dem!

Kallimachos ringde förstås aldrig. Men med Google går det faktiskt att prata.

Stollywood

Filmpolitik eller näringspolitik? Det är frågan på SvDs ledarsida när jag idag avhandlar skatterabatter för utländska filmproduktioner. Detta med anledning av Tobias Nielséns rapport i samma ämne.

Skattereduktioner erbjuds i exempelvis Frankrike, Irland och snart även Norge. I Tyskland erbjuds efterhandsstöd beräknat efter hur stora investeringar filmproduktionen gjort i landet. Syftena för de olika subventionerna är dels att skapa turistreklam och dels att hålla igång en inhemsk industri av underleverantörer och filmjobbare. Rapporten vill väcka frågan om även Sverige borde försöka locka till sig utländska filmproduktioner på något liknande sätt.

Det kan vara värt att diskutera.

Sverige är ett litet språkområde och en begränsad marknad. En genomsnittlig svensk spelfilm ­finansieras till 68 procent av, ­enkelt uttryckt, offentliga medel. Omkring en av tjugo bär sig. Därtill finns en vital reklamfilmsindustri, från vilken exempelvis Roy Andersson och Johan Kling hämtat näring. Med ökade utländska investeringar skulle den svenska filmbranschen kunna få ett lite större rörelseutrymme än nu, även om det inte skulle lösa de stora problemen. Att det offentliga skulle pumpa in så mycket mer pengar är vare sig troligt eller möjligen ens önskvärt.

Det är glädjande att fler kultur­debattörer nu insett att ökade bidrag från den hårt trängda statskassan inte står för lösningen på allt. Att samtalet flyttas till frågan om hur man kan skapa fungerande marknader.

Men man kan ändå inte låta bli att undra. Varför skulle enbart filmbranschen gynnas med skatte­lättnader? Om det nu är så att det går att locka hit utländska produktionsapparater med ekonomiska incitament, så borde väl det receptet tillämpas över hela näringspolitiken?

Pophöger mot popvänster

Idag deltar jag i P1s kulturprogram Nya Vågen.

Den svenska vänstern lider av dåligt självförtroende i skuggorna av opinionsläget. Den svenska högern tar nu tillfället i akt och försöker erövra den självklara coolhet som popvänstern njöt av för några år sen.

Högerns senaste populärkulturella framryckningar leds av Per Gudmundsson på Svenska Dagbladets ledarsida. Enligt honom är det inte Kommunala Musikskolan som lett till band som Broder Daniels framgångar, utan avsaknaden av medlemskap i facket. Och proggen var ingen arbetarrörelse, utan driven av en kulturell medelklass.

I studion: Svenska Dagbladets Per Gudmundsson och Aftonbladets Martin Aagård.

En genomgång i textarkivet visar på att det blivit en del kulturartiklar under de senaste två åren. Här är några länkar:

Om jazz och tidig rock:
Det svenska musikundret

Om proggen:
När proggvänstern mötte döden

En klass saknas alltid i klasskampens historia

Därför blomstrade proggen i Sverige

En marknad för kulturell revolution

Om punken:
Ivriga bävrar hade varit ett bra punknamn

Om postpunken:
Sanningen om Ian Curtis röst

1980-talet startade med 1984

Om disco:
Vi kan plocka upp skräpet själva

Om musikers levnadsvillkor:
Tänk om facket hade stoppat Broder Daniel

Diskoteken kunde heller inte stoppas

Vad gör man inte för ett avdrag?

Eddie Meduzas sista ord

Om film:
Istället för Bergman fick vi Hobert

Inte är väl Lukas Moodysson kvinnofientlig?

Årets svenska film är typiskt nog dansk

Om konst:
Ingen konstkris i betraktarens öga

Omätbara värden kallar man det visst

Anna Odells tvångsvård säger ju ingenting

Om matkultur:
Här är dörren till det svenska matundret

Slutligen min programförklaring från OBS Kulturkvarten.

Six degrees av jihad

Till det nya numret av Neo har jag pratat med "Gunilla", en svensk fyrabarnsmor på 33 år bosatt i Rinkeby som är övertygad islamist och vars make har tagit värvning i al Qaida.

Jag frågade henne om hon hade något stöd från likasinnade.

- Ja, stöd från andra personer med samma åsikter som jag, javisst får jag det.

- Jag har inte några siffror, men det är många, säger Gunilla. Sen kanske det finns fler som har män som har dött, eller som har blivit fängslade någonstans på vägen. Den siffran är högre än de som verkligen kommit fram.

I artikeln påvisar jag också att det bara gjorts en offentlig skattning av hur stor islamismen är i Sverige (som jag berättat tidigare här på bloggen), som beräknar antalet islamister till cirka 1500 och antalet rena jihadister till något hundratal.

Men det är väl allt vi vet. Därefter får man leta själv.

På internet kan man hitta kluster. Titta exempelvis på Shaarias blogg. Hon skriver i ett inlägg om "Jihadister och niqabister" att "vi är hur många som helst både jihadister och niqabister och det bästa av allt är att vi tillhör den första generationen i sverige och vet ni att vi har hur många ungar som helst". I ett annat inlägg samlar hon in pengar till förmån för Abderazzak Jabri, en ung man som umgicks så intensivt med den svenske al Qaida-terroristen Mohamed Moumou att han utvisades till Marocko (vilket upprörde en del journalister och politiker). I korthet ger inläggen en hyggligt god bild av personen Shaariah och dennas politiska sympatier.

Om man tittar på vilka Shaariah skriver kommentarer hos, och efter vilka bloggare som länkar till Shaariah, så framgår ett litet kluster (lustigt nog alla inhysta på bloggverktyget bloggspace). Bloggarna har namn som Black Dressed (som har ett imponerande antal inlägg med al Qaida-aktuelle Anwar al Awlaki) och ligger bara ett par klick bort från den göteborgske hatpredikanten Anas Khalifa.

Att jihad och martyrskap inte bara är en pose i det här gänget blir uppenbart hos bloggen Ghareeb-främling. Sista inlägget (Shuhadaa från 5 juli 2009) handlar om att skribenten (som kallar sig Abu Muminah) har fått besked om att en broder blivit martyr.

Bissmillah....

Sitter i inernetkafe, har ingen tid till gora det fint fint...men jag hoppas att budskapet nar er...

Allahu akbar for Allah gav oss Islam... Jag visste aldrig att Allah har skrivit for mig i min bok... att jag skulle lara kanna Broder, som ar arorika, nobla som standigt ber layl och grater och laser Quran... som sedan jag far ett samtal.. han har blivit shaheed innan han gick ivag han sa.. lamna mig for Wallahi min stund har kommit for jannah doftar for mig.... En annan hans blod... fatta mina syskon... hans blod doftar... Allahu akbar... Nahno qadimon ya yahood, Nahno qadimoon Ya Ubada salib.... Vissa drommer om deras plats i Jannah... vissa ser deras namn i himlen vissa ser deras fruar i jannah, vissa ser deras palats.. olika nationaliteter... men en enda grej samlar oss Laa illah ilal allah

Profeten sager. Shaytaan gor 3 stora krig...

nar du vill ta hand om din religion( for vissa bli muslim} 2. Gora hijrah 3. gora Jihaad

den basta hijran ar Jihad...

Ikhwah frukta Allah..och ta ditt beslut...

Ma Allah forlata oss for vara brister....

Men sammantaget blir klustret ändå inte så stort. Tvärtom tycks det ganska begränsat. Långtifrån "hur många som helst".

Allvarligt är det hur som helst. Blogginlägget om martyren är skrivet "på internetkafe", att döma av tecknen utomlands. Det är bloggens senaste. Är det också det sista?

Är fullständiga rättigheter bra för alla?

Den alltid lika intressanta Integrationsbloggen, som drivs av Nyamko Sabunis medarbetare Henrik Emilsson, redovisar en ny studie, som visar skillnader mellan olika länders integrering av invandrare - och vilken roll välfärdsstat och mångkulturalism spelar.

Emilsson sammanfattar:

"Resultatet visar att en integrationspolitik som ger invandrare tillgång till lika rättigheter och svaga incitament att lära sig värdlandets språk leder till sämre arbetsmarknadsintegration, en hög grad av etnisk segregation och överrepresentation av brottslighet bland invandrare. Sverige, Belgien och Nederländerna, som traditionellt sett har kombinerat en politik för lika rättigheter (mångkulturell politik) med en omfattande välfärdsstat, uppvisar sämre integration. Länder med mer restriktiv assimilationspolitik (Tyskland, Österrike, Schweitz och Frankrike) eller en mindre omfattande välfärdsstat (Storbritannien) har lyckats bättre med integrationen."

Abstract till uppsatsen Trade-Offs between Equality and Difference: Immigrant Integration, Multiculturalism and the Welfare State in Cross-National Perspective av Ruud Koopmans:

This paper investigates how integration policies and welfare-state regimes have affected the socio-economic integration of immigrants, focusing on eight European countries: Germany, France, the United Kingdom, the Netherlands, Switzerland, Sweden, Austria and Belgium. It presents comparative data on integration policies and welfare-state regimes. The expectations derived from this comparative policy analysis are tested with cross-national data on integration outcomes regarding labour market participation, spatial segregation and incarceration. The results suggest that multicultural policies—which grant immigrants easy access to equal rights and do not provide strong incentives for host-country language acquisition and interethnic contacts—when combined with a generous welfare state, have produced low levels of labour market participation, high levels of segregation and a strong overrepresentation of immigrants among those convicted for criminal behaviour. Sweden, Belgium and the Netherlands, which have combined multicultural policies with a strong welfare state, display relatively poor integration outcomes. Countries that either had more restrictive or assimilationist integration policies (Germany, Austria, Switzerland, France) or a relatively lean welfare state (the United Kingdom) have achieved better integration results. These differences are highly consistent across the three domains of integration that are examined, with the exception of segregation rates in the United Kingdom.

Slutsatsen torde given. Fullständiga rättigheter bör vara något som immigranten över tid kvalificerar sig till.

Anne Frank i keffiyeh

Min långvarigt problematiska relation till elskåp (som inleddes med en tequilainducerad cykelincident) blir inte bättre. På Södermalm relativiseras Förintelsen på elskåpen. Bilden ovan tog jag häromdagen.

Att montera Anne Frank på en palestinasjal är just det: relativisering, förminskning och förakt.